Bråte

 

Gösta sparkade till en av kartongerna så hårt att en docksäng som stod uppställd på en hylla ramlade ner. Ett virkat täcke och en liten kudde föll ner på golvet.

”Vad är det här för gammal jävla bråte?”

Han sa frågan rakt ut som om det fanns någon i källaren som kunde svara. Hade det inte slunkit ner någon granne, tyst som en mus, så var han fortfarande ensam där. Det luktade så som han mindes, av gammal fuktig cement gistet trä. ingen hade brytt sig om att byta ut de gamla trähytterna till något mindre brandvänligt material. De flesta cellerna var dessutom fyllda till brädden av gammalt skräp.

”Nostalgiska gamla dumbommar”, muttrade Gösta. ”Nån gång borde väl nån fatta vitsen med att städa ur? Men nää, då… spara, spara, spara!”

Det föll på hans lott att rensa ut moderns bohag. Han var äldst och bodde nära. Det var naturligtvis bekvämt för de andra att hålla sig borta alla de där milen. Visst hade de kommit och sett efter modern då och då. Men nog hade han dragit det kortaste strået. Och nu fick han stå här, ensam, slita med sakerna och därutöver avgöra vad som skulle sparas och slängas, skänkas eller återvinnas. 

Helst ville han ösa upp allt på släpkärran och dra till tippen. Kara av det på en hög med liknande skit. Men det funkade inte så längre. Allt måste sorteras. Och sedan skulle någon så klart komma stickande med den långa näsan och fråga efter den och den saken. Var fanns den? Och den? Var det säkert att han inte själv tagit hem det till sig? Kanske sålt det för egen vinning? Snuvat de andra på arvet?

Gösta skrattade för sig själv. Lågt och uppgivet ur ena mungipan samtidigt som han drog med handen över skäggstubben. Sanningen var att det bara fanns skräp. Resten var förskönande minnen. Som bäst nostalgi. Ingenting annat.

Bråte, det var allt som fanns där. Gösta stängde förrådsdörren bakom sig och lät hänglåset gå igen med ett klick. Nu återstod bara att släppa lös krafterna. Han skulle säga till de andra att det var färdigt med lägenheten och förrådet. Tömt. Städat. Klart. Sedan var det bara att invänta frågorna. Då skulle han lämna över nycklarna till dem och be dem hämta sakerna själva.

”Och städa ur när ni ändå är där. Det ska jag säga åt dom”, muttrade han för sig själv medan källardörren small igen bakom ryggen.  

 

4 reaktioner på ”Bråte”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *