Att skriva och snaska på en lussekatt, är det livet? Jag tycker inte om saffran så vidare värst men ändå, det är sött och gott med bulle. Den går att skölja ner med kaffe. Livet är ingen dans på rosor, säger de som vet. Nä, jag vet det också, saffranet är en liten tagg. Men en del verkar ändå ha det så, till största delen. De skuttar ut i världen och strålar av glädje. Sån är inte jag. Men sådan borde jag vara. Tänker jag och tar en ytterligare tugga på katten som inte jamar. Jag har gjort den själv. Det är viktigt och bra för kreativiteten att baka. Var det så hon skrev, Julia Cameron? Nä, det var det nog inte. Det är viktigt att göra sådant som man mår bra av långt in i hjärteroten och som ingen annan beordrat eller som rent av anses barnsligt. Har du lust att kladda ner hela diskbänken med avokado bara för att? Ja, gör det då. Vill du ha tofflor med bjällror på för att locka fram ett skratt? Ja, ha det då. Vill du flytta ut på landet? Bra. Gör det. Vill du bo i stan? Fint, gör det. Vill du leva på din kreativitet? Suveränt. Gör det. Bara du ser till att faktiskt göra det. Jag menar skapa.
Det går inte att leva ett kreativt liv utan att sätta igång. Så sätt igång. Och gör det ofta. Helst varje dag. Och gör det enkelt. Sjåsfritt. Såsfritt. Men kladda gärna och minns att sätta munkavle på den inre kritikern. Kanske ge hen ett kex? Ett tuggummi? En seg bit älgstek? Att hålla sig sysselsatt med.
David Bayles och Ted Orland skriver tydligen i sin bok Art & Fear att man är konstnär så länge man håller skapandeprocessen igång. Strunt samma om det inte väcker beundran, säljer eller ens uppmuntras av den närmaste omgivningen. Fortsätt ändå. Inget verk blir till utan att någon faktiskt gör det.
Och strunta i den förödande genikulten. Den har skiftat genom tiderna alltefter vad som har passat tidsandan och makten. Just nu verkar vi vara inne i en tidsålder då skapandet inte anses bidra med något värdefullt. Jag undrar vems syften en sådan inställning tjänar?
Varför ska man läsa Strindberg, när man vet att man ska gå vidare inom naturvetenskapen, stönade en gång en bekant. Det finns många anledningar till att läsa och då inte nödvändigtvis Strindberg. Men kanske Frankensteins monster, 1984, Kallocain?
Och om ingen skriver böcker, hittar på historier, musicerar, målar tavlor, skulpterar i sten, trä, lera, pappersmassa, deg, därför att man inte ska förhäva sig, inte tro att man kan, inse att andra gör det bättre och att man själv saknar geniknöl, vad blir det då kvar?
Jag tar min egenhändigt formade lussekatt. Den blev inte stor, den blev inte jämn, russinen föll ur och gräddningen blev ojämn. Men det gör ingenting. För jag har gjort den själv. Och det är i skapelseprocessen verken blir till.
Inspirerat av Skrivpuff: snaska.