Exempel

Ester hängde av sig den blöta kappan och såg ut över kontorslandskapet. Smala, runda, brunbrända, glåmiga ansikten lystes upp av blått sken från datorskärmar som surrade i takt med ventilationen. Ingen lyfte blicken trots att dörren gnisslade så mycket att den kunde väcka en död. Ester övervägde en stund för sig själv medan hon pluggade ur två vita lurar ur öronen. Sedan drog hon ett djupt andetag oc hklämde ur sig ett god morgon, vilket väder! Det lät käckt. Det tyckte hon själv.  Överdrivet, kanske, men käckt. Ett par ögon såg upp på henne. En kort sekund bara. De flesta fortsatte på med sitt. Det var mycket att göra. Det visste Ester. Hon var själv överhopad med uppgifter.

”Ester, kan du komma in till mig?”

Hon såg bort mot landskapets horisont. En glasbur med utsikt över Riddarfjärden hyste en liten man med stora ambitioner. Hjalmar var inte stort mer än tre äpplen hög, men det hade aldrig hindrat honom.  Och varför skulle det det? Alla var inte lika hämmade av sitt utseende som hon själv.

Glasdörren slog igen bakom Ester. Hon såg Hjalmar studera henne med två melerade ögon. Upp. Ner. Upp. Ner. En kort paus vid bysten. Sedan upp igen. Bakom glaset brände andra ögon. Plirande. Nyfikna. Det var hon säker på. 

”Du förstår säkert varför du är här.”

Hjalmar harklade sig och såg ut som om han ville att Ester skulle ta över snacket. Men hon teg och kunde inte ens förmå sig själv att svara nej.

”Vad ska vi ta som exempel…”

Mannen sträckte på sig och gungade fram och tillbaka i kontorsstolen som var höjd till max.

”Jag kommer på morgonen. Möter någon. Då säger jag hej.”

”Ja?”

Ester såg på honom. Magen som guppade upp och ner under en vit skjorta som spände. En getabock av sytråd på bröstfickan stod på bakbenen som en stegrande häst. Var hade hon sett det märket förr..?

”Förstår du vad jag menar?”

”Ja… eller nej?”

”Du ska hälsa när du kommer. Det är kutym här på kontoret Du gör inte det. Andra säger att du ser så sur ut och liksom… avskärmad…”

Ester såg ner på sina händer. Det röda lacket började flaga och kanterna så ojämna ut. Hon suckade. Naturligtvis hade hon bitit på naglarna igen. Som värsta barnungen… hur hade hon missat det?

”Dina lurar…,” fortsatte Hjalmar och började snurra med tummarna som om han knäckte en filosofisk gåta. ”ja.. ärligt talat. Måste du lyssna i lurar när du kommer? Gunnel sa att hon var orolig för att du ska bli överkörd i trafiken när du inte hör något. Så kan vi väl inte ha det?”

”Men jag är försiktig…”, sa Ester. ”Och hur gör vi med alla döv…?”

”Nu ska inte du byta samtalsämne”, avbröt Hjalmar och spände åter blicken i henne. ”Det här handlar om dig och din attityd.”

”Var det allt?”

Ester reste sig och sa att hon måste sätta igång med sitt om hon skulle hinna.

”Nej, du måste verkligen… Ester! Skärp dig!”

”Det har jag gjort hela tiden”, sa hon och kastade en blick över axeln. Hjalmar såg uppblåst och röd ut. Verkade ha svårt att balansera på den höga stolen. ”Nu vet jag var jag har sett den där bocken! Du köper dina kläder på barnavdelningen eller hur?”

Ester tryckte upp glasdörren och gick till sin plats. Hon behövde inte titta för att veta att Hjalmar tagit telefonen för att ringa några samtal. Det skulle bli omorganisation på arbetsplatsen. Uppgifter skulle försvinna som i ett trollslag. Någon bli överflödig. Det gjorde ingenting. Inte nu längre.