Syjuntan

Det knarrade i dörren till församlingshuset innan den gick igen med en smäll. Kvinnorna visste vem det var som kom redan innan han sagt något eller syntes. De tystnade och såg mot dörröppningen.

”Mycket snack och liten verkstad”, sa Björn och stampade av sig snön från skorna. ”Ni gör inte annat än tjattrar på här. Skulle det inte bli sockor till soldaterna, va? Verkar mest bli prat och sockerkaka här…”

Märta fnös och knyckte på nacken. Lite sockerkaka fick de väl unna sig när Kerstins hönor nu faktiskt hade värpt ett par ägg och kaffet… om man nu kunde kalla det färgsatta vattnet för kaffe och inte maskrosblask, som det i ärlighetens namn var… var dem väl förunnat där de satt och hukade över garn som stack och rev mot fingrarna. Det tog dessutom hårt på ögonen att sitta kisande i den dåliga belysningen från armaturer som blinkade och hotade att slås ut vilken sekund som helst. Men hon sa ingenting till mannen som fyllde ut hela dörrposten och som vaktade på Stina som en hök. Vad kunde han förstå om deras liv, han som fått för sig att kvinnor levde livets glada dagar mitt i brinnande krig? Han som inte ens dög till att vakta gränsen, så stor som han var. Varför det var så var det bara han själv som visste. Men nog viskades det på byn om gula, blöta sänglakan, slappa handleder och psykisk sjukdom i släkten. Märta visste inte säkert om det fanns fog för det där. Men något var det ju med tanken på att han inte var inkallad.

Inspirerat av Skrivpuff; Verkstad.

4 svar på ”Syjuntan

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: