Lördagsintervjun

Hej, Murasaki Shikibu, vem är du?

Jag är en japansk författare, poet och hovdam. Jag föddes omkring år 978 och blir typ kanske fyrtio år. Jag vet inte så noga, det var så länge sedan… det är samma sak med mitt riktiga namn. Det är bortglömt nu. Kan man säga.

Hur kommer det sig att du hamnade vid hovet och blev poet/författare?

Åh, det är en lång historia. Det började med att jag föddes, så klart, och planen var inte alls att jag skulle bli den jag är i dag. Men så dog min mamma när jag va ung och trots att det var emot rådande normer, fick jag följa med pappa som var akademiker och officer vid det japanska Heian-hovet. Han tyckte dessutom att jag skulle få samma förutsättningar som pojkar. Därför kan jag kinesiska, som är vårt lands officiella språk. Bland annat. Även om jag levde upp till hans förväntningar rent intelligensmässigt, sa han ofta att det var synd att jag könades som kvinna. Men det var ju inte mitt fel, utan samhällsstrukturens. Det visste han också och det här var trots allt ett sätt att rucka på det. För mig gjorde hans agerande skillnad, men på det stora hela fortsätter det som om ingenting har hänt. Jag gör så gott jag kan för att fortsätta i hans banbrytande fotspår. 

Har du något exempel på hur du gör det?

Jag berättar.

Berättar?

Ja, jag berättar genom att dikta dikter som jag reciterar inom hovet. Jag skriver dagbok för att dokumentera det som händer i palatset för framtiden även om den främsta tanken med det är att sortera tankarna och se på tillvaron med klarare ögon. Jag inspirerar till eget skapande och formande av artefakter men också av det egna jaget genom att lära ut om litteratur. Dessutom bjuder jag in andra talangfulla kvinnor för samtal och gemensamt utvecklande av idéer och projekt. Det är så jag står ut.

Står ut?

Det här med hovliv är inte för mig. Om jag fick, skulle jag dra mig tillbaka helt och undvika att socialisera. Det är ränker och dolkar i ryggen hela tiden. Inte ens vi kvinnor kan tillåta oss att komma överens utan att konkurrera. Och jag har ingen lust. Jag kapar bort så mycket av det där som jag bara kan. Det som lockar mig är de antika berättelserna som jag helst dyker ner i så fort jag kan. Annars skriver jag. Skriver, skriver, skriver. Då kan jag bestämma själv. Jag kan säga vad jag vill. Ingen kritiserar mig eller narrar mig för min enkla bakgrund. Vi har inte mycket gemensamt, jag och de andra mycket vackrare fåglarna. De putsar sina fjädrar och struttar runt. Men jag vill inte det. Det tråkar ut mig.

Vad har du på gång?

Jag skriver på Berättelsen om Genji. Den handlar om poeten, målaren, dansören, musikern och inte minst prinsen Genji som levde under 700-talet här i Japan. Han är underbar. Helt perfekt faktiskt. Det finns inget han inte klarar. Boken är förlagd till en realistisk samtid inom Heian-kulturen. Så vill du veta mer om den tiden och om hur en riktig man ska vara, kan du läsa min bok. Den består av femtiofyra rafflande kapitel och finns översatt till svenska.

Nu får det räcka med frågor. Jag vill vara ifred och skriva.

Skrivövning promptad av Irene Svensson Räisänen: Kvinnan som inspirerar.