In spe

Marre stirrade in genom glasrutan. Pajer. Piroger. Sallader (kunde han skippa). Mackor som dignade av skinkor, tomater, ost, och grönt tjafs som han genast skulle peta åt sidan. Om han fick en chans att peta det åt sidan vill säga. Han slickade sig om munnen. Trots att saliven rann till kändes den torr. Tänderna sträva. Tungan oformlig och klumpig.

Marre satte händerna mot rutan och tryckte sitt ansikte mot det. Någon viftade ilsket där innanför men han låtsades inte se det. Om han stirrade tillräckligt intensivt kanske en av de där munsbitarna skulle lyfta från disken, ta sig igenom glaset och landa mjuk, varm och doftande i hans hand.

”Hörrudu, jag förstår nog vad du har i kikaren”, röt en man och grep tag i Marres nackskinn så att det gjorde ont. ”Men det har du ingenting för. Försvinn!”

Marre såg sig själv dingla i glasrutan. De insjunkna kinderna. Den smutsiga jackan vars ärmar inte nådde hela vägen ner till handlederna. De förstora skorna. Mannen som höll honom var mer än dubbelt så stor till längd men flera gånger så bred. Hans röda feta kinder lyste som två stoppljus över ett snedställt vitt kritstreck till mun.

”Du ska inte stå här och tigga. Det skrämmer folk, så försvinn med dig!” Det dunsade svagt i marken när Marre landade på fötterna som en katt. Sedan sprang han allt vad han orkade för att komma bort från mannen, maten, dofterna. Sprang. Sprang. Sprang. Och stannade inte förrän han helt utmattad landade i ett mörkt prång i fasade till ett av de gamla husen i staden.

Inspirerat av Skrivpuff: In spe.

Bildkälla: Europeana.