Reveljen ljöd skarpt och satte igång en våg av suckar, stön och gäspningar. Täcken kastades åt sidan och bara fötter sträcktes ner mot det iskalla golvet i en av sovsalarna på kasernen Halmstad. Herman Jönsson tvingade sig själv upp med trötta steg. Visst var han i fin form, en sund själ i en sund kropp som man sa. Men på morgonkvisten, innan solen på allvar gått upp… Han svor tyst för sig själv och rättade sig in i ledet till toaletterna.
Det började bli varmt trots att det var morgon. Fåglar kvittrade i träden runt kaserngården där de stod uppradade i sina blå uniformer och blänkande kängor. Från havet blåste lätta brisar som doftade av salt och tång. Herman hatade vatten. Det satt i sedan han var liten och höll på att drunkna när han sprungit på en brygga och en äldre pojke råkat putta i honom. Herman mindes fortfarande knuffen han fått i ryggen. Hur tydlig och målmedveten den varit. Och sedan det kalla vattnet som slukat honom och trängt in i näsan och munnen. Det stenhårda blundandet och så fäktandet med armar och ben som känts som om det drog honom längre ner istället för att ta honom upp till ytan. Något hade gripit hårt om hans nacke och tvingat honom åt motsatt håll. Dragit Herman upp, upp, upp, i en evighet och sedan luften som kom som en hård smäll ner i lungorna. För första gången förstod Herman hur det var för fiskarna när han låtit dem dingla på kroken och svänga fram och tillbaka i linan innan han bestämde sig för att fria eller fälla till ett nytt liv på tallriken.
”Jönsson, du tar torpedbåt Lax, uppfattat?”
Officeren stod mitt framför Herman. Så nära att deras andetag sammanvigdes i en osynlig dans innan den steg upp mot skyn och försvann. Herman ville protestera. Svära rakt ut. Skrika att nej, han tänkte inte ge sig ut på något vatten. Inte idag, inte imorgon, inte någonsin. Förstått Officer Knölhuvud!? Men ändå stod han där, stel som en pinne utan att protestera och såg in i sin motståndares ögon och visste, visste att han var tvungen. Det fanns inget alternativ. Någon hade bestämt att badkrukan Herman Jönsson inte skulle bli del av flygvapnet, fältartilleriet eller ens malaj trots de platta fötterna. Nej, mot kusten bar det av. Rakt ut i vattnet. Naturligtvis. Hans vanliga otur.
Inspirerat av Skrivpuffs dagens ord: lax.
Fotokälla: Norsk Maritimt Museum.
Åh vad bra! Underbar text! Jag tycker verkligen om Herman. Förstår honom. Vill veta mer vad som händer i hans liv.
Tack, vad glad jag blir att du tycker det!
Du är så skicklig på att dyka ner i olika nya miljöer. Tummen upp.