Maja

Det susade stilla i träden som klamrade sig fast på udden som stack ut sin tunga i Mälaren. Maja gick på stigen som var kladdig av vårvinterns töande, sakta och koncentrat för att inte halka. Hon hade gått från Liljeholmen via Trekanten och Gröndals industriområde. Sett på de inrutade kolonilotterna som fortfarande slumrade och skurit rakt igenom Alfred Nobels gamla giftiga dynamitverkstad med sin stora gräsplan och byggnader med snickarglädje från sekelskiftet 1900. Ett utsökt ställe att bo på, för den som var lagd åt enslighet och möjlighet att bli självlysande på äldre dagar, samtidigt som det var nära till pulsen i stan. Den som drog som en magnet.

Sommartid myllrade här av sollapande storstadsbor med eller utan barnvagnar och hundar. Ingen verkade bekymra sig över tungmetaller i marken eller vattnet. Inte när solen gassade varm och gräset såg saftigt grönt ut. Nu när det luktade det jord, lera och gamla löv, sågs inte en människa till. Maja var ensam med träden och stenarna. Vattnets långsamma kluckande. Här kunde hon tänka. Sortera tankarna, fundera över vart hon ville gå.

Maja satte sig på en bänk längst ut på udden och kisade ut mot Mälaren. På ena sidan syntes Bromma, åt andra grå betongklossar med lägenheter. En gång i tiden hade en konstnär suttit på ena sidan och drömt om att bo på den andra. Vem var det som strävat efter de dyra villorna i Bromma? Det var omöjligt att komma ihåg namnet eller vem som sagt det. Var det en författare eller en konstnär? Maja mindes inte. Och hon själv, var ville hon bo? Var hörde hon hemma? Hon sparkade till en sten och såg den rulla iväg närmare vattnet.

Om hon skulle hoppa i, hoppa av? Nej, det måste finnas någon slags mening med livet. Även med hennes, trots att hon var en av de där ovälkomna som kommit till storstaden och försett sig med en bostad som någon annan, någon mer värdig borde ha haft. Någon av alla de som bott där sedan urminnes tider och nu ändå inte hade något eget att värna om, att dra sig tillbaka till. Någon av de där med kontakter och fasta jobb. Någon som inte knegade på med en borste i en toalett på ett av hotellen längs med Strandgatan. Någon som sett världen och visste de var en del av den, hade där att göra, hörde till. Inte sådana som levde där till låns, på andras bekostnad.

Maja reste sig och gick fram till vattenbrynet, tog upp stenen och kastade den i vattnet. Den bröt ytan med ett plopp och ringar som spred sig. Nej, hon måste streta vidare. Måste söka efter meningen i det lilla som var hon. Maja.

Inspirerat av Skrivpuffs ord Utsökt.

Fotolänk.