Polis

”Polis polis potatisgris…”

”Hörni-ni  ungar, nu håller ni truten annars…”

Torsten slängde upp batongen över huvudet. Han grimaserade åt snorvalparna som sakta drog sig undan samtidigt som de visade honom lång näsa och lipade. Han måste sätta ner foten. Det hade Vanja sagt åt honom. 

”Sätt ner foten och visa vem som bestämmer!”

Så hade hon sagt när hon rätade till slipsen på hans uniform innan han gav sig iväg för dagen. Hon hade kysst honom på kinden och han hade velat stå kvar i tamburen med händerna om hennes midja resten av dagen. Istället var han sen och tvungen att rusa. Jäkta iväg till ett jobb som en annan slarver. Ett jobb som…

Fan.

Det hade alltid varit hans dröm att ha ett uniformsyrke. Men inte nödvändigtvis polis. Ingen tyckte om poliser. Inte ens kvinnorna vars män han sydde in efter att hustrurna tvingats till akuten med spruckna överläppar, ögonbryn eller mjältar. De gormade och svor efter honom, skrek att han inte skulle lägga sig i privata angelägenheter, att hans näsa var för lång och blöt. Vissa dagar fantiserade han om att gå in till chefen och lämna in en avskedsansökan.

Men Vanja skulle inte tycka om det. Tre ungar redan och hon var fyra månader på gång med den fjärde. Hon skulle skratta om Torsten kom hen och sa att han ville bli sjökapten eller vad som helst, bara inte polis. Skratta och nypa honom i kinden som om han vore fem år och inte förstod sitt eget bästa. Det var lätt för henne som fick stanna kvar i lägenheten när han gav sig av varje dag. Hon behövde inte ha några bekymmer. Så länge han själv knegade på var det frid och fröjd.

”Polis polis pota…”

Mässandet kom bakifrån nu. Torsten kastade sig runt med batongen i högsta hugg och började springa efter några meterhöga individer som han kallade snorungar utan att skämmas. Det gick inte an att smäda den polisiära myndigheten på det där viset. Det var det sista Torsten han tänka innan han såg bilen som kom rakt emot honom och allt blev kritvitt.

Bildkälla: Europeana.

Inspirerat av Skrivpuff: Polis.