Situationen

”Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker: förakt väntar dem vilkas fötter vackla. Job 12:5” Dinas bok av Herbjörg Wassmo.

”Orättvist är det först när det drabbar dem själva”, sa Britten och vred sina händer så att Ove fick lust att ta dem i sina och tvinga dem att vara stilla.

”Du har inte gjort något fel, mamma”, sa Ove. ”Det är inte ditt fel att du blev av med lägenheten.”

Det blev tyst i köket i den nyrenoverade egnahemsvillan. Utanför fönstret singlade snöflingor ner och lade sig som ett täcke över världen. Några pelargoner sträckte sig förtvivlat efter det ljus som säsongen hade att erbjuda.

”Jag kan inte stanna här. Lisa är redan trött på mig och det har bara gått några veckor.”

Ove svarade att Britten inbillade sig. Att Lisa var tacksam över den hjälp de fick med barnen.

”Och markservicen”, sa Ove och skrattade. ”Du har ju själv sagt att vi inte kan vare sig städa ordentligt eller laga riktig mat!”

”Men det är trångt här. Ni är redan fem personer i den här lilla stugan och så kommer jag och klampar in. Jag förstår inte hur jag kunde låta den där mannen lura mig på allt. Och ingen hjälp fick jag nånstans.”

Brittens röst sjönk till ett tyst mummel. Ove lutade sig närmare för att höra vad hon sa. Han kände värmen från hennes kropp, mindes hur han som liten tyckt om att klänga sig fast på den och betrakta livet från tryggheten hos henne. Nu var det hans tur. Att den dagen skulle komma hade han varit medveten om länge. Men inte att det skulle bli på det här sättet. Att hon skulle vara ruinerad av en sol och vårare och att det inte fanns någon hjälp att få. Att vänner vände sig bort och tisslade sinsemellan. Att ingen satte stopp för försäljningen av hennes lägenhet som den där avskyvärde mannen lyckats skriva över på sig. Att han nu grävde guld och att hon satt här med sin lilla pension utan möjlighet till självständighet under sin sista tid på jorden. Bostadskön var för lång, situationen prekär men självförvållad och hyresvärdarna krävde viss inkomst. Det fanns inget att göra. Gatan eller Oves förbarmande och soffa i vardagsrummet. Och Lisa som hotade med skilsmässa om det inte blev ordning på torpet.

”De bara såg på mig med spelat medlidande och sa att de inget kunde göra”, viskade Britten. ”Jag fick skylla mig själv, helt enkelt. Jag borde ha varit mer vaksam. Det var knappt polisen tog emot min anmälan. Och kommunen… de hade ingenting att komma med. Sa bara att jag hade tillräckligt med redovisade inkomster för att klara mig ett bra tag till. Men han har ju tagit allt! Det var så förnedrande!”

”Jag vet det där, mamma”, sa Ove och tillade att det inte hjälpte att älta det ytterligare. ”Vi måste gå vidare nu. Du stannar här tills vi har fått ordning på situationen. Punkt slut.”

Inspirerat av Skrivpuff: första meningen ur en bok.