Rätta munnen efter sleven

Det fräste till i stekpannan när Ove hällde i den frysta spenaten. Pannan spottade ut het olja och vattenånga mot hans händer och Ove släppte instinktivt påsen han höll i.

”Helvete, sa han. Rakt ner i pannan…”

”Vad gör du pappa?”

Ove såg mot den en och en halv meter höga pojken som ställt sig vid hans sida och såg ner i röran av spenat och smält plast.

”Öh… jag… gör lite mat här. Visst ser det smarrigt ut?”

Pojken ruskade på huvudet så att lockarna flög och piskade det skära ansiktet.

”Kan du verkligen laga mat, pappa?”

Ove blev stel som en pinne. Han kände hur han förvandlades till den där okunnige, orolige pojken som aldrig riktigt lyckades göra rätt oavsett hur mycket han än kämpade.

”Jo, visst kan jag det”, sa han och rörde om i pannan. ”Jag ska bara fixa till lite här så blir det bra.”

”Nej du måste börja om”, sa pojken. ”Det där ser äckligt ut… jag vill inte äta det där. Mamma skulle aldrig göra så där…”

Det gjorde Ove irriterad att höra pojkens protester. Han övervägde att skicka sonen till sängs utan middag. Han drog ett djupt andetag och tog mod till sig.

”Du har rätt”, sa Ove och pressade fram ett leende. ”Det går inte att äta den här sörjan. Jag kan inte laga mat, förstår du. Jag måste lära mig det nu när mamma inte är här. Men till dess får det bli pizza.”

Inspirerat av Skrivpuffs ord för dagen: olja.

4 svar på “Rätta munnen efter sleven

  1. Ethel säger:

    Berörande tycker jag. Först skrattade jag åt pappan som inte klarar av att laga mat, sen blev det bara sorgligt och skrattet fastnade i halsen. BRA!

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *