På bryggan

Vattnet kluckade mot bryggan där Anna och Evert satt med fötterna dinglande. Svalkande vindar grep tag i deras solblekta hårtestar och tunna bommullskläder. Evert vände sitt fårade brunbrända ansikte mot Annas släta, fräkniga och sa att detta var hans absoluta favoritplats i hela världen.

”Hit kom jag som barn”, sa han och kisade ut mot horisonten. ”Barfota precis som du. I tiden mellan oss gjorde din pappa samma sak. Nu ska jag visa dig vad jag lärde mig av fiskarna som fanns här förr i tiden.”

”Se här hur jag gör”, sa Evert och lade de två repändorna över varandra innan han snodde ihop dem. ”En nyckstek. Den är hur enkel som helst. Och din hund kommer aldrig kunna smita igen.”

”Hund?”

”Ja det var bara en sån där retorisk liten krydda”, sa Evert och skrattade. ”Men jag brukade faktiskt en gång i tiden binda fast min hund med den här.”

”Va, har du haft hund?”

Anna stirrade på Evert med gapande mun.

”Javisst, en gång i tiden hade jag en finsk stövare. En stor men ändå smidig hund. Hon var svart över nästan hela kroppen, hade smäckra bruna ben och ett vitt bröst. Jag döpte henne till Steja. Hon var fin må du tro. Min bästa vän. Tills jag mötte farmor, förstås. Jag skulle ha henne till jakt, ja, Steja förstås, inte farmor. Men det var ingenting för mig. Skjuta oskyldiga djur… nej, det gick bara inte. Jag minns en gång när fiskarna…”   

Anna hörde Evert prata om repet, stilfigurer och gamla minnen. Hon hängde inte med i svängarna kring öglor och bukter, fastnade bara vid ordet hund. Om hon hade haft en hund…

Inspirerat av Skrivpuff: Stek.