En del av min historia

”Om din släkt på din faders sida. Trevlig läsning!”

Släktforskning. Nu igen… suck! Det är ingenting för mig. I och för sig var det intressant att veta att på min mors sida finns belagda anor tillbaka till Heliga Birgitta. Det låter som en saga. Men det är det inte. Tydligen. Och vem är jag att ifrågasätta människor som ägnar sitt yrkesliv åt att forska runt i källorna? Såna som lär ut hur det går till, och som gör dokumentärer om sina fynd? Alltihopa kommer an på morfars morfar, prästsonen, som vandrade iväg från Värmland till finnskogarnas djupaste mörker. Och som blev folkskollärare, kantor i kyrkan, apotekare. Om jag förstått det rätt. Och om jag nu förstått rätt inte heller ville prata om sin bakgrund, om sina ursprungsfamilj, som teg om det där så att ingen visste vem han var, förutom till namnet. Han fick flera barn, många flyttade till USA. Men inte morfars mamma. Hon blev kvar, tillsammans med en syster. Det är allt jag vet.

Morfars morfar dog ung. Blott fyrtio och något år gammal. Förgiftad av en olyckshändelse. Säger de som säger sig veta, men ingen vet säkert. Det var ju 1912. Morfars mamma var fyra år. Yngsta barnet. Då var det bara att flytta ifrån den vackra Klockargården, snett över gatan till ett torp som församlingsborna hjälpt till att flytta dit. Stock för stock hade de plockat ner det, för att sedan plocka ihop det igen där det sedan skulle stå och nu har stått i över hundra år. Om de nu inte drog det på en kärra?

Det finns fortfarande kvar i släkten. Inredningen också. Det mesta av den, faktiskt. För hundra år sedan var huset redan gammalt. Men jag vet inte hur gammalt det är. Eller varifrån det kommer. Det finns det andra som vet. De har talat om det. Men jag har glömt. Det går inte att hålla reda på allt. Historierna är skeva, undanglidande, motsägelsefulla… så som jag minns dem.

Jag drar mig ett bra tag för att klicka på länken till släkten på den andra sidan. Men trevlig läsning kan ju alltid var… trevligt.

1600-talets första hälft. Trots Heliga Birgitta blir jag återigen förvånad över hur långt bak de tar sig. Snömus hette någon på femtonhundratalet. Den är jag också släkt med. Tydligen. Visste inte att de hette så då. På sextonhundratalet hade de tydligen namn som klingar mer modernt Maria. Erik. Margareta. Annika. Kristoffer. Malin. Om man bortser från traditionen med dotternamn och tillägg som Lång-Kristoffer.

Min släkt kommer antingen från Maria eller Lång-Kristoffer eller båda. De hade barn sedan tidigare äktenskap. Hur mannens hustru dött vet jag inte. Men Marias man Sigfrid gick ett grymt öde till mötes. Som fembarnsfar med en bebis på tre månade, tyckte han att det var naturligt att dricka och spela kort. Det var väl så på den tiden. Vem kan moralisera? Jag är sannerligen inget helgon, trots Birgitta-genen. 1639 gjorde Marias make detta för sista gången. Ett bråk med en annan kortspelare om något man bara kan spekulera i slutade med mannen högg kniven i Sigfrid.

Maria och Lång-Kristoffer får, trots stort och oländigt geografiskt avstånd, kontakt. Vem vet hur detta kan ha gå till under tid då elektroniska hjälpmedel, i en terräng utan vägar. Ändå hittar de varandra, de nu ensamstående människorna med flera barn vardera, och gifter sig. Fem barn till föds.

Marias och Sigfrids dotter Malin gifter sig med Lång-Kristoffers son Erik. Det som blir inget lyckligt äktenskap. Påsken 1667 blir långfredagen längre än normalt. Erik slår ihjäl Malin efter upprepad misshandel. Hon dör några dagar senare.

Det är med tungt hjärta jag läser texten om släkten. Det är länge sedan det hände, ändå griper det tag och känns aktuellt. Först på senare tid, de närmaste åren faktiskt, verkar man förstått att döden och döda barn inte var något som togs lättvindigt på, att de sörjdes och saknades. Att den förlusten inte är en modern uppfinning i en tid då döden helst ska gömmas undan, förnekas om det går. Det är konstigt att så många i en tid då till och med husdjur sörjs inte kunnat tänka sig att barns död inneburit mer än bara lättnaden att ha en mun mindre att mätta. Kanske har det att göra med männens dominans in om historieskrivningen? Det var inte de som födde fram barnen på sin egen kropps bekostnad, ammade det, klädde det, kammade dess hår och bar det i sin famn? Kanske beror det på det. Jag kan bara spekulera. Men ett är säkert, det var ingen trevlig läsning om Maria i de djupaste skogarna i det svenska sextonhundratalet.      

Skrivpuff: Helgon. 

Källa släkthistorien.

Källa till Heliga Birgitta-genen: någon på Hellidens folkhögskola.