Matte
Alarmet skär genom skumrasket. Normalt skulle Jo ha drämt handen mot väckarklockans ovansida och slumrat om igen. Snoozefunktionen var enligt hennes tycke den främsta uppfinning som gjorts sedan hjulet. Hon hade hört grannen beklaga sig över att den ringde titt som tätt mellan sex och sju på morgonen men inte låtsats om det. Det var vardagens guldkant att kunna slumra… bara fem minuter till…
Men inte idag. Idag satte hon sig spikrakt upp i sängen och tryckte på off-knappen. Blinkade några gånger innan hon kunde se var den håriga besten till kompanjon och följeslagare befann sig. Ett par spetsiga öron stack upp i en hög av filtar och täcken i fotändan. Jo sträckte ut handen och drog med fingrarna över den varma mjuka pälsen. Det glimrade till i två gröna ögon och den nyss så avslappnade kroppen ställde sig upp och tog sikte bort från Jo,
”God morgon på dig Mimmigumsan”, sa Jo och drog till sig katten mitt i dess planerade hopp från sängen till byrån. ”Vet du vad det är för dag idag? Näää… hur ska du veta det, men det ska matte tala om för dig… det är ingen vanlig dag idag, för det är din födelsedag! Jooo… det är det… och det ska firas ordentligt!”
Katten krängde i famnen på Jo och vispade runt sin svans så att den slog mot hennes ansikte. Det fick henne att skratta.
”Tokiga lilla katta, är du så ivrig för att det är din födelsedag va…? Ja, det är du!”
Jo trutade ordentligt med läpparna när hon talade. Det var något härligt med att kunna prata så där ohämmat barnsligt som man inte fick göra med småbarn längre. Här fanns bara hon och katten. Ingen som kunde tillrättavisa eller uppfostra. Ingen som höjde handen och ropade stopp och belägg! Här bestämde hon, Jo, allt enhälligt. Katten buffade till henne med nosen under ena armen och såg på sin matte med skarp blick. Jo insåg att hon pratat högt.
”ja, men så klart! Det är förstås inte bara jag som bestämmer här.”
Jo såg hur katten slickade tassarna och såg nöjd ut.
Katten
Åh.. nej, måste hon väcka mig nu när jag sov så gott!? Vad är det frågan om? Men jösses, vad är det där? En ny vas? Den har inte stått där förut… Jag måste…
Katten kom upp på alla fyra och tog sikte mot byrån med den okända vasen. Hon spände musklerna och var på väg att hoppa när ett par händer tog tag om hennes liv.
Men VARFÖR ska du alltid stoppa mig när jag har något spännande på gång? Vad är det nu då, människa? Födelsedag? Vad är det för trams. Släpp iväg mig, jag har andra, större fiskar att fånga nu!
Händerna var överallt. Hur mycket katten än försökte komma loss gick det inte och så hade människan börjat prata så där löjligt också…
Sluta, jag orkar inte höra det där larviga snacket… kan du inte sluta? Om jag piskar dig med svansen då? Nähä… det gick inte. Men hörru?! Vad säger du? Bara DU som bestämmer? Skulle inte tro det. Nej, jag skulle verkligen inte tro det.
Inspirerat av Skrivpuff: födelsedag och författarens julkalender.
Två perspektiv verkligen. Kul.
Tack!
Underbart kul med de olika perspektiven!
Javisst var det en kul grej! Det var den där julkalendern som bidrog till det. 🙂