Handtaget gnistrade av frost när Kristina tog tag i det och ryckte upp kyrkporten. Den kärvade alltid men nu var det som om den gav efter så lätt att hon höll på att få en smäll i ansiktet av den. Hon svor lågt för sig själv och kände hur kinderna reagerade med att genast blossa upp. Om hon skulle kunna ta sitt jobb på allvar som kyrkoherde och bli respekterad i byn måste hon lägga av med det där. Men orden bubblade ut som av sig själva och ju mer stressad hon blev, desto fler blev svordomarna. Det vara av yttersta vikt att hon höll sig lugn.
Inspirerat av Skrivpuff: bildinspiration.
Bra för präster att få svära tänker jag.
Det är nog fan det.
Man är inte mer än människa i alla yrken. Intressant framlyft!
Tack Skymning!