Först kunde jag aldrig bli mätt på att se på honom. Han hade ett magiskt skimmer omkring sig som drog till sig uppmärksamheten vart helst han befann sig. Ingen tänkte på att kläderna var lappade med ett mischmasch av tyger och paljetter, udda knappar och brokad. På honom såg det ut som kläder för en kung. Och han var en kung.
Jag kunde aldrig mäta mig med honom. Jag stod alltid i hans skugga, blek, nästintill genomskinlig. Det gjorde ingenting. Inte i början. Men sedan, när han började göra större gester och piruetter och visade med hela handen vad jag borde göra för honom, började jag se gliporna i lapptäcket som omgav hans lekamen.
Jag försökte slita mig bort från honom. Men varje gång kom han dansande efter, följd av en skara applåderande människor, svepte tag i mig och förde mig runt i en berusande vals.
Till en början var den där dansen bedårande, uppmuntrande, ja, jag kände mig rent av beundrad. Men efter några gånger började det kännas snurrigt. Omgivningen såg underlig ut, grotesk rentav. De tidigare så vackra människorna i skaran såg förvrängda ut med vassa tänder och mörka ögon. De stirrade på mig och jag fick för mig att de slickade sig om munnen. Inbillning, så klart. Ändå…
Jag tog farväl till den brokigt klädde medan han sov på en plint av marmor. I tanken kysste jag honom på kinden och önskade honom allt gott. Samtidigt var det något som fick mig att raska på stegen. Något som viskade i mitt öra att om jag inte skyndade mig nu…
Inspirerad av Skrivpuff: Mätt samt bildinspiration.
Såna ska man akta sig för.
Ja, man ska nog det.