Snitta

”Vaffannuckolo är det jag fått på fingret..!?”

Hermana satt på sängkanten och stirrade på handen. En röd böld pulserade i kapp med en ilande smärta. Hur skulle hon kunna gå till jobbet med en stor fet blaffa på handen? Kunderna på salongen skulle skrika att hon ska ta bort sin böldpestsmittade hand och sluta kladda i deras ansikten. Och hon skulle förstå dem.

Hermana muttrar för sig själv. Så klart skulle hon få den nu, när hon redan varit hemma med förkylning i flera veckor och inte hade råd att förlora en sekund till på skönhetssalongen. Det sista hon vill är att bli tvungen att äta nudlar ur plastiga paket med glutamatbaserad kryddmix. Om hon ringde Vanja och sjukskrev sig igen för ett utslag på handen skulle hon bli avskedad. Arbetsovillig, samarbetsproblem inofficiellt. Arbetsbrist officiellt.

Fan!

Hon saknade doften av hudkräm, puder och svagt parfymerat läppglans. Att få gå runt och välja bland alla ögonskuggor som vore hon ett barn vid hyllorna med plockgodis. De mjuka penslarna mot huden, det behagligt ytliga surret med obetydliga händelser och skvaller blandat med väder.

Hermana gick ut i köket satte på kranen och fyllde en kastrull med vatten till te. Det började fräsa om den när plattan hettades upp. Hon stoppade fingret med bölden i munnen. Sög som om det skulle få smärtan att försvinna. Hon såg sig omkring efter smärtstillande tabletter men hittade inga.

Diskbänken var skinande ren och tom. Enbart det allra nödvändigaste fick stå framme. Kaffebryggaren. Ett saltkar. Ett krus med slevar. Diskstället där en ensam kniv väntade på att tas om hand. Hermana snappade åt sig den med den friska handen för att hänga den i skåran mellan spisen och bänken. Men så hejdade hon sig och vägde den i handen.

Kanske kunde hon göra ett snitt i bölden? Sticka spetsen i den och vrida om? Se vad som kom ur den? Hon petade på den röda kullen med metallbladet och tryckte till.