”Vad står du där och gafflar om”, utbrast kvinnan och vek sig dubbel av skratt. Det plaskade om handflatorna när hon slog dem mot låren som för att understryka hur idiotisk Tiffany var. ”Askungen? Ska det vara du det?”
Tiffany tystnade och kände kinderna brinna. En kvinna fyrtio år äldre än hon själv hade aldrig hört något så dumt. Att hon, Tiffany, skulle bli skådespelerska. Stå på scenen. Och vad föreställde hon där i gästrummet? Askungen? Ha! Ha! Ha! Ha! Smask, smask, smaks, smask.
Nej, Tiffany var inte Askungen. Hon var ju Julia Roberts som Vivian Ward i Pretty Woman… inte någon sagofigur… syntes det inte att håret var lockat och att klänningen var hennes finaste därför att hon spelade scenen där Vivian befann sig på operan tillsammans med Edward och snart skulle de inse sin kärlek för varandra.
Askungen?
Tiffany såg ner på sin klänning som nu kändes solkig och ful. Varför hade hon tagit med sig den till farmor? Den hade bara slunkit med när hon packat för övernattningen. Den hade legat i väskan som ett löfte om att något skulle hända. Något speciellt. Magiskt. Men.
Askungen…
Vad var egentligen en roll i en film? Ingenting för en tanig fjortonåring från en ort där det mest intressanta var vad som stod i reklambladet från mataffären.
Nej, det var inte realistiskt att bli skådespelare. Nej, det var inte realistiskt att bli något överhuvudtaget. Det visste Tiffany där hon stod med armarna hängande, slappa och sladdriga, och fingrade på klänningstyget. Det enda som betydde något var att hon skaffade en pojkvän. En pojkvän var biljetten till ett fullgott, lyckligt liv. Varför var hon inte någons? Varför väckte hon inget intresse hos killarna? Varför höll hon på med de här larviga barnkammardrömmarna dag ut och dag in? Hon visste vad de sa. Kom ihåg hur brydda tanter kortklippt permanentat hår granskat henne och frågat om hon hade någon ”fästman”. Nähä, och varför hade hon inte det?
Varför skulle hon ha det?
Hon ville skrika det rakt i deras skrynkliga och oroade ansikten. Det fanns ingen som intresserade sig för henne och hon hade heller inte hittat någon som hon var intresserad av. Hon ville inte. Hade inte lust. Hon ville…
Bort.
Tiffany visste vad de sa. Att hon, en fjortonårig flicka i Mellansverige som aldrig ens besökt en teater och som bara kände till världen så som den silades till henne via radio och teve, var tokig. En flicka med griller och storhetsvansinne. En flicka som borde ägna sig åt verkligheten. Kärleken. Väntan på prinsen, den vita hästen och kungariket av luft. Som en levande död.
Nej. Tiffany knöt nävarna och sträckte på sig. Hon skulle inte vänta på någon riddare. Hon skulle bli något. Något annat. Någon som bröt sig loss. Sedan fick de skratta och snacka bäst de ville.
Inspirerat av Skrivpuff: gaffla.
Jag håller på Tiffany! Inte sitta och vänta passivt, utan ta tag i sitt eget liv. Fin gestaltning av Tiffany.
Tack!
Heja Tiffany!
Eller hur!! 🙂