”Du skojar”, sa Berna och skrattade. ”Har de döpt kvarteret till Muffen? Vem skulle vilja bo där? Kom och besök min muff…!”
”Du är ju där nu”, muttrade Leonel och tänkte att hon såg ut som en häst när hon skrattade. Han fick lust att gnägga tillbaka men lät bli. Med Berna visste man aldrig hur sånt skulle tas emot. Antingen skulle hon skratta mer eller så skulle hon vrida nacken av honom. Leonel var rädd om sin nacke. Den såg ut som halsen på en svan. Det fick han ofta höra och tog som en komplimang oavsett vad avsändaren hade menat. En svan var graciös. En häst däremot… okej. Inte den bästa liknelsen… ändå var hon det, Berna, en stor fet jäkla ardenner som fått äta för mycket havre och jobba för lite. Det var på garvet man tog det. Gnägg. Gnägg. Gnägg. Och så det där frustande lätet som indikerade att hon försökte samla sig igen.
”Ja, utsikten är det inga större fel på”, sa Berna och stampade mot balkongdörren. ”Med tanke på att det här är andra våningen. Men varför tog du den här ettan? I Muffen? Var det den enda muff du tänkte att du skulle få tränga in i om och om igen?”
Där kom hästen igång igen. Leonel bet sig i läppen och drog ett djupt andetag som han sakta lät sippra ut mellan uppspärrade näsborrar. En blick på mobilen i handen, 15:03. Bernas besök hade varat i fem minuter. Ändå kändes det som en evighet.
”Vill du ha kaffe?”, sa Leonel och nickade ut mot det lilla köket där solen sken in. ”Jag har fått upp bryggaren ur kartongen. Det första jag tog fram faktiskt. Livräddaren i nöden, som jag brukar säga.”
Berna nickade och sa att hon nog behövde en rejält stark kopp med tanke på det han utsatt henne för.
”jag kommer aldrig över det här namnet”, sa hon och gnäggade igen. ”Och svagt kaffe ger mig rännsketa.”
”Det är bara ett namn”, väste Leonel och började skopa upp kaffe. Ett halvt mått per kopp. Svagt skulle det bli, ljusare än te.
Inspirerat av Skrivpuff: muff.