Valet

”Spontant tycker jag nog att man inte kan ha folkdräkten bara så där när man vill. Du måste välja några få tillfällen om året då du hänger dig åt det dära… det dära… gammeldagsa…”

Billy såg på Iris med sina korpögon och lade huvudet på sned och plutade med munnen. Den såg vass ut, så där som den gjorde när han var missnöjd. Nästan som en näbb. Med den pickade han sig in i Iris psyke. Pick. Pick. Pick. Hackade bort bitar av själen och förvandlade den till en schweizisk ost. Iris hatade ost. Hon hatade…

”Nej, du har rätt. Det här är ju inte vanliga kläder… det är finkläder, förstås.”

”Finkläder? Fulkläder skulle jag kalla det. Hyllvärmare. Dåligt samvete. De enda som uppskattar sånt är pälsänger och mal. Yllekläder… stinkande gammal lump. På begravning går det väl an. Möjligtvis. Gör dig av med skiten.”

”Men syrran fyller sexti och jag vill ha den här då… Mora betyder mycket för mig, det vet du. Jag kan inte bara slänga den. Och jag har gjort den själv.”

Det blev tyst en stund. Billy lutade sig bakåt i soffan, vände sig mot ryggstödet och drog in en kudde under huvudet. En av de som Iris stickat varet till själv av ull från Gotland. Grå med vita blommor, sporadiskt utplacerade över dess framsida. Iris händer höll hårt om paketet med moradräkten. Det var den eller Billy.

Inspirerat av Skrivpuff: Sporadisk.

Bildkälla: Europeana.