Husen sträckte sig upp mot den ovanligt blå himlen. Betong och stål, nedsmutsad av åratal med regn, och dessförinnan, in en tid få längre mindes, av avgaser. Tutande och brummande fordon som pluggat igen stadens artärer var nu ersatta av myllrande människor till fots, med eller utan lastade kärror. Alla barfota på den grova asfalten. Pilande hit och dit, ovilliga att stanna upp för att pusta eller byta några ord. Sådant kunde straffa sig.
Albert iakttog dem från ett prång intill ett av höghusen. Ingen lade märke till honom där han satt intryckt i skydd av ett utsprång i fasaden, hopkrupen och fundersam. Han visste vad han måste göra. Men inte hur. Hur skulle han kunna ta sig osedd över gatan som vimlade av människor? Utan att störa den underliga rytmen av underlydande som gjorde det de måste och inte längre visste vad de ville. Det skulle dra ögon till sig. Ögon som Albert helst undvek.
Inspirerat av Skrivpuff: Albert.
Man är liten som sagt.