Det var under lunchen Kerstin bestämde att vi skulle till Gamla stan efter arbetspasset. Hon sa att det fanns änglar där som hon bara måste köpa till sitt barnbarn, Rut tre och ett halvt år. Jag sa nej, tyvärr. Det går inte. För jag hatar den kitschiga stämningen uppe på torget. Trängseln, kylan, svårigheterna att nå fram till någon av bodarna som sålde vad det nu var som fanns. Vad visste jag, som knappt nådde upp till disken med mina 152 centimeter över havet? Fast jag sa inte det där. Jag sa bara att nej, jag hade inte tid och så drog jag en vit lögn. Men Kerstin är som Kerstin är. Det är lättare att ge efter för hennes vilja än att höra henne beklaga sig och fråga om och om igen ifall jag var helt säker på att jag inte kunde, trots allt… och så trutade hon med munnen. Det där trutandet gjorde mig vansinnig. Men jag sa inget. Inte förrän hon trutade för femtioelfte gången. Det var min egen mun som överraskade mig.
Ja, pep den, ja, ok. Jag följer med.
Fan.
Vägen till julmarknaden gick inte att ta miste på. Människor ringlade från tunnelbanan upp via Schönfeldts gränd, förbi Lilla Nygatan, för att sedan ta vänster på Stora Nygatan. Skrattande och huttrande passerade de Skräddargränd och Bedoirsgränd för att sedan glida till höger upp längs Kåkbrinken, över Västerlånggatan, och slutligen landa rakt i famnen på Stortorget.
Dofterna och ljuden avslöjade marknaden redan i uppförsbacken vid Kåkbrinken. Människor skrattade och pratade, barn som skrek efter godis, korv och läsk. Den omisskännliga doften av kanel blandad med parfym från handgjorda tvålar och brända mandlar. Här fanns ingen essensernas övergång. Allt kladdades ihop till en enda stor sörja.
Jag måste ha brända mandlar, ropade Kerstin över axeln och for i väg som en pil mellan påpälsade människor. Ska du ha?
Jag skakade på huvudet. Kerstin blinkade till svar och försvann i folkmassan. Det var tillräckligt illa att känna den söta, brända doften av nötter för att jag skulle må illa. Jag ville hellre ha en mugg glögg. Rykande het. Stark av sprit. Fylld med uppsvällda russin och någon enstaka mandel som jag lät ligga kvar i botten utan dåligt samvete. Sedan skulle jag köpa en till. Att ha en i varje ben skulle underlätta vistelsen i den myllrande skaran som trängdes runt handmålade julgranskulor, smörknivar av ene och stickade vantar. Kerstin verkade sköta sig själv utan att bry sig ett dyft om vad jag gjorde. Vad henne anbelangade kunde jag gärna frysa tårna av mig, så länge som hon fick sina brända mandlar och, helt säkert fabrikstillverkade, ängel.
Inspirerat av Skrivpuff: övergång och författarens julkalender lucka 16.
Stämningen! Bra.
Tack! 🙂