Höna

”Du är fan inte bättre än en blind höna som råkar hitta ett korn eller två. Det är mer slump än skicklighet. Jag tycker att du ska lägga av och lägga ner.”, sa Ebba och stirrade rakt på Ibrahim. ”Du fattar verkligen inte vad du håller på med eller hur?”

Ibrahim såg ner på sina händer. Trots att de var hårt tvinnade såg de livlösa och slappa ut. Huden grå förutom på några få ställen där blodet lyste igenom och skapade ett tunt nätverk av blå ådror.

”Jag är ny så jag har inte full koll än…”, sa Ibrahim och tystnade när kvinnan spände sina ögon i honom.

”Det kommer du aldrig få heller för du är helt värdelös”, sa Ebba och gjorde en konstpaus. ”De andra tycker inte att du har särskilt god ton med barnen, du uttrycker dig hänsynslöst och ärligt talat är det ingen i personalen som förstår varför du envisas med att spela Memory med barnen Du är inte här för att spela och leka. Du ska skapa ordning och reda. Trygghet.”

Ett svagt pip var allt som kom ur Ibrahim när han försökte förklara att det var det han försökt göra. Trygghet. Ordning. Reda. Glädjen i att utforska språket med hjälp av spel. Men det hade slagit helt fel. Han gned sina händer för att försöka få liv i dem.