Radion skvalar i köket. Musik blandas med prat om vad folk längtar efter att få äta i år. Jag hör inte vad de vill äta. Men jag vet att det är det som de pratar om. Med han vars namn börjar på K. Tror jag.
Det är mörkt utanför fönstren. Då och då lyses de upp av förbipasserande bilar. Man ska hålla sig hemma och enbart göra nödvändiga resor med bil eller kollektivtrafik. Det är många som har viktiga, oumbärliga ärenden. Mat. Medicin. En alldeles hopplöst onödig tur med bilen för att rensa själen. Eller något helt annat.
Soffan jag sitter i är femtio år gammal. Minst. Kanske sjuttio. En gång omklädd i rött möbelylle från Carl Malmsten. Den måste ha fått ny stass under nittonhundrasjuttiotalet. Kanske när man själv åt mosad banan eller så blev den det under nittionhundraåttiotalet när man våfflade håret och sparade ut naglarna. På radion sjöng Herrey’s om guldskor och Carola klämde hårt om bibeln.
Från min plats kan jag se rakt ut i köket. Där duttar kocken fläskbitar i mjöl och vänder i japanskt ströbröd. Tonkatsusåsen har han gjort själv. Den fanns inte att köpa på mataffären. Den var dessutom enkel med sina fyra ingredienser. Ketchup. Japansk soja. Worcestersås och honung. Är det inte ofta så med färdiggjort, att det är enklare att göra det själv från grunden, än att ta sig till affären, köpa hem det och sedan förbereda? Fast man måste ju ofta till affären vilket som…
Jag längtar inte efter att få äta något särskilt under 2021. Överhuvudtaget är jag dålig på att äta. Däremot skulle jag gärna lära mig att tycka att det var roligt att laga mat och att äta den. Det kan jag längta efter.
Inspirerat av Skrivpuffs ord: Afton.
Bildkälla: Örebro läns museum via europeana.
Tankvärt och roligt!
Tack, Skymning!