Rosalba Carriera. En fabulerad memoar.

Jag har inte längre kvar ditt porträtt, kära Giovanna. Rosalba Carriera, självporträtt, Håller ett porträtt av sin syster, pastell på papper, 1709.

Giovanna, kära syster, jag önskar att du vore mer än enbart ett minne. Jag har dina pärlörhängen i min hand. Minns du hur de dinglade från dina ögon och fångade upp ljuset från fönstret så vackert? Du skrattade alltid när jag kommenterade sådana saker. Ljusets speglingar. Textiliernas struktur. De vackra skuggorna i vecken. Ditt sätt att lägga huvudet på sned och le så där som bara du kunde.

Förstod du hur mycket du betydde för mig? För min konst? Hade jag kunnat tjäna mitt uppehälle utan din hjälp? Minns du hur vi skrattade när du kläddes upp för att likna hösten, våren och den venetianska gäckande identiteten? I början hade du svårt att sitta still när jag målade av dig.

Vår fäbless för att dölja vilka vi var och kunna kliva ur våra annars givna roller…. Maskeradbalerna… möjligheten att ta sig runt i gränderna utan att synas… försvinna in i myllret av olika typer av människor med vitt skilda utseenden, språk och kulturer… minns du hur spännande det var att gå runt bland marknadens alla varor och se det senaste som kom in med skeppen? Kryddorna, tunnorna, de färgglada fåglarna som lät så lustigt. Männen som svettiga bar last på eller av skepp, muskler som blänkte i solskenet och ropen som fyllde luften. Dina rastlösa förväntningar på få vara med om de mest underliga, underbara saker! Jag fick hålla in dig så som sjömän gör när deras båtar håller på att slita sig från sin plats. Varken de eller du fick försvinna bort.

Men nu är du borta och jag får aldrig mer höra din röst, se ditt leende eller känna din värme. Du är borta och jag vet inte hur jag ska klara av det. Du är borta och även om min syn sviker mig nu, så hade jag kunnat höra dig, känna din doft och din värme. Din mjuka hud och din aldrig sinande glädje eller aptit på livet.

Det enda jag har kvar nu är pärlörhängena. Jag håller dem här i min hand. Svala, men ändå varma. Hårda men ändå mjuka. Små men ändå betydelsefulla. De är det dyrbaraste jag äger ty du finns inte längre kvar. Du fattas mig och jag klarar inte av det.   

Verket finns i Uffizierna i Florens.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: