Sorlet i salen tystnade så fort mannen steg upp på scenen.
Hur ni tar er själva och era drömmar på allvar. Det är svårt, eller hur? Därför ska jag lära er hur detta går till. Som ni alla säkert vet är vår tid på jorden kort och de flesta ångrar vid livets slutskede inte vad de gjort, utan det de inte gjorde. Sug på den karamellen en stund. Vad skulle detta kunna representera för just dig?
Mannen med den blonda bakåtkammade pagen tystnade och ställde sig med benen brett isär med händerna som i en triangel framför bröstet. Han såg ut att suga på något och lät blicken glida snett upp mot taket en stund innan han började betrakta sin publik. Elsie sjönk ihop i sitt säte så gott hon kunde. Med sin längd och sitt burriga hår var hon van att alltid synas. Och hon hatade det.
Är det någon som vill dela med sig av sina innersta önskningar?
Mannen trummade med fingertopparna och sökte igenom publikhavet. Elsie såg hur de flesta låtsades upptagna med att anteckna. Någon böjde sig fram och rotade i sin handväska. En annan såg ut att vara på väg att nysa. En tredje hostade torrt i armvecket. Elise skulle just börja fippla med skosnöret till ena kängan när mannen utropade ett du där, vad säger du? Hon visste direkt vem han talade till. Det brann till på kinderna och hon sträckte sig som i ultrarapid Var det så här flugor kände när spindeln närmade sig?
Du, ja just du, med det mörka håret..!
Elsie behövde inte se sig omkring för att veta att hon var den enda med mörkt hår i salen. De andra hade den där ljusa färg som kom på flaska när tonårens hormoner förvandlat rågen till en råttfärg som de flesta tycktes hata. Utom Lena. Hennes hår var lika ljust som det alltid hade varit. En gråvit färg som fick henne att se ut som en albino. Kanske var hon det? Elsie visste inte. Lena saknade röda ögon, så där som det påstods att albinos har. Lena sa ofta att hon hellre ville ha Elsies mörka stora hår än det hon kallade för snömoddsfärgat skit. Elsie tyckte tvärt om.
Har du några drömmar?
Mannen såg på Elsie med iskallt blå ögon och fortsatte trumma med fingertopparna framför bröstet. Elsie ryckte på axlarna.
Du vet inte? Nähä… men det är ingenting att skämmas över. Det är ju därför du är här, eller hur?
Öh, va…?
Elsie började flacka med blicken. Inget av de ansikten som riktats mot henne och nyfiket synade henne kändes bekant. Inte ett endaste.
Jag…, stammade hon och började resa sig upp. Jag… tror att jag är i fel sal… handlar inte det här om företagsekonomiska strategier inför en ny världsordning?
Ett mummel bröt ut och någon skrattade lågt.
Det skulle det också kunna kallas, sa mannen med den bakåtstrukna pagen och log. Du är ditt eget företag och nu ska du få nycklar och strategier för att omdana din egen världsordning. Hur låter det? Jag kanske ska byta namn på den här föreläsningen…? Det skulle locka fler ekonomer. Hur många här är förresten ekonomer?
Han såg ut över havet. Elsie insåg att hon var den enda som hamnat fel. Hon reste sig och började pressa sig fram mellan ryggstöd, fötter, knän och väskor. Någon suckade. Någon log. Själv bad hon om ursäkt till alla hon tvingades pressa sig förbi. Hjärtat dunkade snabbt och det susade i öronen. Nu skulle hon bli tvungen att smita in i rätt sal och det helst utan att synas…
Vänta nu lite, sa mannen med en skarp ton. Var snäll och stanna kvar!