Monokromen

”Jag tror att Johan måste rösta på miljöpartiet bara för att det är grönt”, sa Ulrika och skrattade. ”Kolla. Nu kommer han. Femtio nyanser av… militär. Det är det enda han har på sig.”

Mozart såg mot entrén till fiket och kunde genast urskilja Johan bland alla de svartklädda som surrade runt med rykande pappmuggar och portfolieväskor.  

”Kamouflage idag, alltså”, sa Mozart och flinade. ”Ja, det passar ju nu när vi ska ut på friluftsmåleri. Ingen kommer se honom. Han kan stå och spana på brudarna som solar i parken medan vi andra… ja, vi kommer stå som åskmoln mot den blå himlen. Fan att jag inte tänkte på det…”

”Tjena”, sa Johan och släppte oförsiktigt ner kassen med färg, penslar och dukar så att det skramlade och den välte på golvet. ”Äntligen börjar det bli varmt ute. Solen värmer ju. Har ni sett att bladen börjat titta fram?”

Mozart och Ulrika nickade och höll händerna för munnen för att inte brista ut i gapskratt. Ulrika låtsades intressera sig för sina rödlackade naglar när Mozart började tala om hur han sett ett gäng unga scouter i helgen.

”Ja, såna där riktiga nybörjare, du vet”, sa han och drog ett djupt andetag för att inte börja skratta igen. ”Helt gröngölingar på det där med djur och natur. Du skulle ha sett när de försökte sätta ihop ett stormkök… de kastade sig bakåt när gasen flammade till i blått. Jag skulle aldrig kunna hålla på med såna där småungar som inte kan nåt… jag…”    

Längre han inte Mozart berätta innan den store konstnären Lennart kom rusande ner för en trappa och ut i myllret av studenter.

”Kom alla mina små kycklingar!”, ropade han och klappade i händerna. ”Förse er med varsitt fältstaffli och rappa på, för nu ger vi oss av mot Bergianska trädgården.”  

”Asså jag älskar doften av oljefärg”, sa Johan och tryckte ut en smaragdblänkande sträng på paletten. ”Mmmm… Den gör mig så… inspirerad, jag måste sätta igång genast.”

”Ja, min klorofyllrike vän”, sa Mozart och sträckte på sig. ”Det har du rätt i. Jag måste sätta en dutt här, en dutt här. Fast jag tror jag väljer färg som drar mot Englands varma underbara kärleksosande röda.”  

Mozart skratt lät vasst och Ulrika slog till honom på axeln med sin palett. Han kastade en vresig blick mot henne som hon besvarade med en min som sa att han skulle lägga av.

”Jag tror att jag ser lite krapplacksfärgade fläckar på Ulrikas kinder när Lennart närmar sig”, sa Mozart så högt han förmådde samtidigt som han lutade sig mot Johan. ”Men det får stanna mellan dig och mig, Johan.”

Inspirerat av Skrivpuff: vresig.

3 reaktioner på ”Monokromen”

  1. Pingback: Monokromen | Textlaboratoriet

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *