Affärsuppgörelsen

”Du, min bäste herre, lovade mig att jag skulle kunna fängsla mina läsare om jag gav dig… ja du vet… i utbyte. Men hur gick det med det där? Jag har inte fängslat en enda. INTE EN ENDA. Hör du det!?”

Janet slog knytnäven i skrivbordet och stirrade på skärmen. Det flimrande ljuset stack i ögonen och hon kisade för att kunna se mannen ordentligt.

”Skit. Bara skit. Det är allt som blir. En tragisk, hårdsmält harang av ord som inte hade med varandra att göra. Varför säger du inget!?”

Mannen såg på henne med ögon som glimrade i skenet från en lampa som Janet inte kunde se. De en gång så milda bruna ögonen var nu som ett rovdjurs. Hårda och gröna som smaragder. Janet såg hur han lutade sig tillbaka i skrivbordsstolen och flätade samman händerna framför bröstet. Hur hade hon missat att se de smala seniga fingrarna med vassa naglar? Hon var säker på att de sett välvårdade ut senast de chattat. Hur skulle hon annars ha… nej, ovårdade händer var det värsta hon visste. Det fick henne att tappa förtroendet för en människa.

Den som inte höll sitt yttre under god uppsikt, den dolde förmodligen något än värre. Sådant var hennes livsmotto. Det levde hon efter själv och tyckte det var enkelt för andra att göra också. Man måste anstränga sig för att fungera i kollektivet. Och han hade ju sett så trevlig och fin ut. Ja, förtroendeingivande med sitt välklippta hår och den vita skjortan under en tröja som såg ut att vara av renaste merinoull. Raka tänder utan ojämnheter eller missfärgningar. Ett ordentligt uttal av alla ord och stavelser. Ja, Janet hade fallit pladask när hon först börjat chatta med mannen i grupprummet för litterära studier. Det hade framgått att han visste hur en roman blev till, vad dess grundkomponenter bestod av och hur man agnade så att läsaren nappade och sedan… ofrånkomligen satt fast.

Men nu… Janet rös till när hon såg hur mannen mös i andra änden av cyberrymden.

”Jo, nog ska jag lära dig hur det går till”, väste han och blottade några vassa tänder. ”Och du ska göra precis som jag säger. Sedan ger du mig boken, komplett med mitt namn på och då får du tillbaka det där. Ja, du vet.”

Janet kastade sig på onoff-knappen på datorskärmen och tryckte in den. Den svartnade men mannens hånskratt ekade ut ur högtalarna vid sidan om den och hon svor. Mannens röst ekade när hon dök under bordskivan för att stänga av datorn.

”Du kan springa men du kan inte gömma dig… spring du. Det är bara kul!”

Inspirerat av Skrivpuff: Harang.

6 reaktioner på ”Affärsuppgörelsen”

  1. Pingback: Affärsuppgörelsen | Textlaboratoriet

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *